KlagesangeneKapittel 5

Hugs, Herre, kva som har hendt oss! Sjå på oss og sjå skamma vår!
זְכֹ֤ר יְהוָה֙ מֶֽה־הָ֣יָה לָ֔נוּ *הביט **הַבִּ֖יטָה וּרְאֵ֥ה אֶת־חֶרְפָּתֵֽנוּ׃ ‬
Arven vår er gjeven til framande, husa våre til utlendingar.
נַחֲלָתֵ֙נוּ֙ נֶֽהֶפְכָ֣ה לְזָרִ֔ים בָּתֵּ֖ינוּ לְנָכְרִֽים׃ ‬
Me har vorte farlause, utan far, mødrene våre er som enkjer.
יְתוֹמִ֤ים הָיִ֙ינוּ֙ *אין **וְאֵ֣ין אָ֔ב אִמֹּתֵ֖ינוּ כְּאַלְמָנֽוֹת׃ ‬
Vatnet vårt må me kjøpa for pengar, veden vår får me berre mot betaling.
מֵימֵ֙ינוּ֙ בְּכֶ֣סֶף שָׁתִ֔ינוּ עֵצֵ֖ינוּ בִּמְחִ֥יר יָבֹֽאוּ׃ ‬
Forfølgjarane sit oss i nakken, me er utmatta og får inga kvile.
עַ֤ל צַוָּארֵ֙נוּ֙ נִרְדָּ֔פְנוּ יָגַ֖עְנוּ *לא **וְלֹ֥א הֽוּנַ֖ח לָֽנוּ׃ ‬
Me har rekt handa til Egypt og Assyria for å få nok brød.
מִצְרַ֙יִם֙ נָתַ֣נּוּ יָ֔ד אַשּׁ֖וּר לִשְׂבֹּ֥עַֽ לָֽחֶם׃ ‬
Fedrane våre synda, og dei er ikkje meir, men me må bera misgjerningane deira.
אֲבֹתֵ֤ינוּ חָֽטְאוּ֙ *אינם **וְאֵינָ֔ם *אנחנו **וַאֲנַ֖חְנוּ עֲוֺנֹתֵיהֶ֥ם סָבָֽלְנוּ׃ ‬
Slavar herskar over oss, det er ingen som friar oss frå deira hand.
עֲבָדִים֙ מָ֣שְׁלוּ בָ֔נוּ פֹּרֵ֖ק אֵ֥ין מִיָּדָֽם׃ ‬
Med livet som innsats hentar me brødet vårt, for sverdet truar i øydemarka.
בְּנַפְשֵׁ֙נוּ֙ נָבִ֣יא לַחְמֵ֔נוּ מִפְּנֵ֖י חֶ֥רֶב הַמִּדְבָּֽר׃ ‬
Huda vår glør som ein omn av den brennande svolten.
עוֹרֵ֙נוּ֙ כְּתַנּ֣וּר נִכְמָ֔רוּ מִפְּנֵ֖י זַלְעֲפ֥וֹת רָעָֽב׃ ‬
Kvinner vart valdtekne på Sion, jomfruer i byane i Juda.
נָשִׁים֙ בְּצִיּ֣וֹן עִנּ֔וּ בְּתֻלֹ֖ת בְּעָרֵ֥י יְהוּדָֽה׃ ‬
Fyrstar vart hengde opp etter hendene, andleta til dei gamle vart ikkje æra.
שָׂרִים֙ בְּיָדָ֣ם נִתְל֔וּ פְּנֵ֥י זְקֵנִ֖ים לֹ֥א נֶהְדָּֽרוּ׃ ‬
Unge menn måtte bera kvernsteinar, gutar snubla under vedbører.
בַּחוּרִים֙ טְח֣וֹן נָשָׂ֔אוּ וּנְעָרִ֖ים בָּעֵ֥ץ כָּשָֽׁלוּ׃ ‬
Dei gamle har slutta å sitja i porten, dei unge har slutta med strengjespelet sitt.
זְקֵנִים֙ מִשַּׁ֣עַר שָׁבָ֔תוּ בַּחוּרִ֖ים מִנְּגִינָתָֽם׃ ‬
Gleda har forsvunne frå hjartet vårt, dansen vår har vorte til sorg.
שָׁבַת֙ מְשׂ֣וֹשׂ לִבֵּ֔נוּ נֶהְפַּ֥ךְ לְאֵ֖בֶל מְחֹלֵֽנוּ׃ ‬
Krona har falle av hovudet vårt. Ve oss, for me har synda!
נָֽפְלָה֙ עֲטֶ֣רֶת רֹאשֵׁ֔נוּ אֽוֹי־נָ֥א לָ֖נוּ כִּ֥י חָטָֽאנוּ׃ ‬
Difor er hjartet vårt sjukt, difor har augo våre vorte dimme.
עַל־זֶ֗ה הָיָ֤ה דָוֶה֙ לִבֵּ֔נוּ עַל־אֵ֖לֶּה חָשְׁכ֥וּ עֵינֵֽינוּ׃ ‬
På Sionsfjellet, som ligg audt, streifar revenar omkring.
עַ֤ל הַר־צִיּוֹן֙ שֶׁשָּׁמֵ֔ם שׁוּעָלִ֖ים הִלְּכוּ־בֽוֹ׃ פ ‬
Men du, Herre, tronar i all æve, trona di varer frå slekt til slekt.
אַתָּ֤ה יְהוָה֙ לְעוֹלָ֣ם תֵּשֵׁ֔ב כִּסְאֲךָ֖ לְדֹ֥ר וָדֽוֹר׃ ‬
Kvifor gløymer du oss for alltid, kvifor forlet du oss så lenge?
לָ֤מָּה לָנֶ֙צַח֙ תִּשְׁכָּחֵ֔נוּ תַּֽעַזְבֵ֖נוּ לְאֹ֥רֶךְ יָמִֽים׃ ‬
Før oss attende til deg, Herre, så me kan venda om! Forny dagane våre som i gamle dagar.
הֲשִׁיבֵ֨נוּ יְהוָ֤ה ׀ אֵלֶ֙יךָ֙ *ונשוב **וְֽנָשׁ֔וּבָה חַדֵּ֥שׁ יָמֵ֖ינוּ כְּקֶֽדֶם׃ ‬
Med mindre du har forkasta oss heilt og er over all måte harm på oss.
כִּ֚י אִם־מָאֹ֣ס מְאַסְתָּ֔נוּ קָצַ֥פְתָּ עָלֵ֖ינוּ עַד־מְאֹֽד׃ ‬